OS och konsten

När de olympiska spelen porträtteras is konsten är det ofta en hyllning till kroppen, den manliga kroppen, en hyllning till det gudomliga på jorden. Vilket är passar då de Olympiska spelen startade det antika Grekland som en hyllning till Zeus.

Den starka kroppen som tänjer på våra "mänskliga gränser" och undersöker vad vi kan åstadkomma, hur snanbt vi kan springa och simma, hur högt vi kan hoppa, hur långt vi kan kasta. En vilja att spränga villkoren för vår existens, på så sätt är idrotten starkt besläktat med vetenskapen men även konsten. Konstnärer som i alla tider kämpat med illusionen av verklighet och på 1900-talet; abstrahera verkligheten.

Hyllningen till kroppen syns i antika statyer, filmer från, den i bloggen redan nämnde Riefenstahl. Och i själva tävlingarna ser vi de vältränade kroppar, där våra normer säger att detta är manligt, medan de kvinnligt förädlade kropparna beskylls för att vara just manliga eller okvinnliga.

OS fortsätter och med OS så fortsätter kommentatorer att mena att det är 'en konst att vinna'. Men den största konsten i idrotten verkar vara att fuska och visst är konsten mycket av en lögn.


, , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0