sisyfos

Den sociala depressionen, en effekt av dagen kapitalism där individen är allt, där en måste tävla till varje pris, lyckas till varje pris.
Leder till likgiltighet och solidariteten flagnar som färg på gammla väggar, vilket i förlängningen gör den enskilda osynlig, ett osynligt skal. Den tysta majoriteten, den likgiltiga majoriteten, majoriteten där normaltillståndet är depressionen. I arbetslivet tävlar vi om befordringar, pengar, uppmärksamhet. Vi invaggas i en falsk gemensamhet, en konstruerad grupp för att vi ska bli sporrade av vara på toppen utav gruppen.




Konstnär: Mitra Tabrizian

Mitra Tabrizian, Den tysta majoriteten, Baudrillard

När de olympiska spelen porträtteras is konsten är det ofta en hyllning till kroppen, den manliga kroppen, en hyllning till det gudomliga på jorden. Vilket är passar då de Olympiska spelen startade det antika Grekland som en hyllning till Zeus.

Den starka kroppen som tänjer på våra "mänskliga gränser" och undersöker vad vi kan åstadkomma, hur snanbt vi kan springa och simma, hur högt vi kan hoppa, hur långt vi kan kasta. En vilja att spränga villkoren för vår existens, på så sätt är idrotten starkt besläktat med vetenskapen men även konsten. Konstnärer som i alla tider kämpat med illusionen av verklighet och på 1900-talet; abstrahera verkligheten.

Hyllningen till kroppen syns i antika statyer, filmer från, den i bloggen redan nämnde Riefenstahl. Och i själva tävlingarna ser vi de vältränade kroppar, där våra normer säger att detta är manligt, medan de kvinnligt förädlade kropparna beskylls för att vara just manliga eller okvinnliga.

OS fortsätter och med OS så fortsätter kommentatorer att mena att det är 'en konst att vinna'. Men den största konsten i idrotten verkar vara att fuska och visst är konsten mycket av en lögn.


OS, sport, konst, kroppen, fusk

Livets förgänglighet passar väl till minnets tillkortakommanden. Man möter människor platser, gör deras bekantskap för att därefter aldrig se dem igen. Konturerna av dem man känt suddas, förvrids till dem ej finns mer.

Den Colombianska samtidskonstnären Oscar Muñoz verk visar upp människor existentiella villkor. Det absoluta slutet för oss, det förlorade, de bortglömda. Genom installationer och videoverk målar Muñoz ansikten som sedan kondenserar, upplöses, rinner ner i ett avlopp eller bränns bort. Ansiktena är nästan uteslutande hämtade från tidningar, bilder på män och kvinnor som kidnappats och mördats av FARC eller högermilisen. Gör utställningen ännu mer påtaglig.



Utställningen finns på Galleri Iniva i Shoreditch, London.

Oscar Muñoz, samtidskonst

JMW Turners målning lockar mig, trots att den romantiska konsten generellt stöter bort mig. Det är något i hans dyrkan av ljuset och solen som ger en förnimmelse av det sköna. Turner absorberar solen i sina landskapsmålningar; de bländar och bränner. Även om Turner målar storslagna scener, allt ifrån det antika Grekland till moderna kreationer såsom järnvägar och ångbåtar är dessa endast kulisser till hans gud: Solen.

Solen jämte vattnet är grunden till allt liv. Nietzsche proklamerade att gud är död, han glömde att ange att dödsorsaken, på den 9:e dagen ramlade gud ner i solen för att förintas av sin egna skapelse. En motsägelse, men så är konsten beskaffad.

William Turner, Solen, Gud

Varje gång jag besöker ett större konstgalleri förvånas jag av hur mycket det läses och lite det betraktas. Folkhorder som ilar förbi vackra penseldrag, levande färger och figurativa former. De stirrar ingående mot den lilla textskylt som förklarar verket, som mest verkar som en kuliss.

Samtidigt som kurserna i konstvetenskap fyllds till bredden verkar bilden bli allt mer marginaliserad. Det förefaller som det skrivs och läses mer om konsten samtidigt som den estetiska upplevelsen av verket i sig hamnar i skymundan.

Frågan är vilket värde har konsten om den inte upplevs och om konst blivit en konsumtionsvara i mängden? Alltså vi konsumerar ett intryck av bilden för att sedan stoltsera med att man sett Picasso eller Matisse. Kulturellt kapital är värdefullt när medelklassen tror sig tillhöra samhällets finrum.

Ingen bild infogad


Konstgallerier, konstvetenskap, konst, kulturellt kapital

La Chambre - Balthus Stanislas Klossowski de Rola

Första gången jag såg La Chambre av Balthus väckte den stor förundran hos mig. Jag stod stum inför duken,
gömde mig, försökte gå därifrån. Dels på grund utav formen, tavlan är högst figurativ och i vissa avseenden såsom ljus, skugga, färg drar den mot realismen men tavlan i sig ger ett intryck av surrealism. Kroppar och möblemang är oproportionerliga och ytan saknar glans och rörelse. Det är statiskt.

Dels så är motivet i sig högst märkligt . Dras gardinen undan eller ska den dras ner?
Blotta eller dölja.
Och oavsett vilket, varför?
Vem är den androgyna varelsen med ett ansikte som påminner om en mans och en kropp som drar tankarna åt en kvinna eller möjligen åt en liten flicka. Är flickan i fåtöljen död eller sover hon. Balthus målar i en rad målningar unga flickor i erotiska situationer men menar att de absolut inte är sexuella. Det drar onekligen tankarna till vems skulden är för att tavlorna uppfattas som sexuella, tittaren eller konstnären?

Vad är det som ska döljas/blottas eller är det vi ser något så oskyldigt som en husmoder som ska väcka dottern på morgonen. Bilden saknar rörelse som indikerar vad som har skett och vad som kommer att ske. Så frågan är om det handlar om något oskyldigt eller inte säger mer om dig än om Balthus.

Den nya generationens rörliga bilder med youtube som dess främsta plattform är en intressant sidoutveckling från den allt mer stagnerande filmbranschen. Gamla arkivfilmer, bortglömda klassiker och inspelade konserter har fått en renässans på internet. De klipps om, nya element läggs till och klippet får en ny funktions. Komplikationsfilmen, eller Found footage-film som är en mer precis benämning, har gamla rötter (främst) i den amerikanska Avantgardefilmen.

Redan 1936 gjorde Joseph Cornell filmen Rose Hobart som bröt nya banor. I filmen porträtteras filmstjärnan Rose Hobart och materialet är nästan uteslutande taget från b-filmen East Borneo där Rose Hobert var stjärnan. Genom att ändra hastigheten på projektionen, lägga till ett mörkblått färgfilter på filmen samt ett sambasoundtrack skapar Cornell en surrealistisk känsla där Rose Hobart rör sig mystisk, förföriskt nästan dansar över duken.
Andra företrädare för denna typ av film är bland annat Ken Jacobs, Bruce Conner, Matthias Müller, Philip Solomon och Guy Debord.

Även om de nya skaparna av rörlig bild inte är influerade av dessa filmare så går de i samma tradition, det de har gemensam är en nyfikenhet och en vilja att ge gamla verk nya kontexter. Vissa är politiska andra roliga och vissa är fantastiska vackra och stämningsfulla. En person har lagt på Nouvelle Vagues cover Dance with me över en klassisk dansscen från Godards 60-tals klassiker Band A Part.




Läs även andra bloggares åsikter om Joseph Cornell, Rose Hobart, Experimentfilm, Youtube, Nouvelle vague, Band A Part

Foto: M. Svensson

Presently my soul grew stronger; hesitating then
no longer,
‘Sir,’ said I, ‘or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came
rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber
door,
That I scarce was sure I heard you’ – here I opened wide
the door;
- Darkness there, and nothing more

Text: Edgar Allan Poe

Caravaggio 1594-1596

Många har frågat sig om vi lever i Narcissismens tidevarv. Att vi blir allt mer upptagna vid oss själva och den bild vi utstrålar. Vi bloggar om vårat liv, skapar sidor som en ytlig representant av jaget och publicerar bilder om hur vi klär oss för dagen.
Narcissus förälskade sig enligt den grekiska mytologin i sig själv vilket slutligen blev hans död. Det som dagens nätnarcissism snarare handlar om är att kompensera undermålig självkänsla och självförtroende.
Att visa upp en förvanska sida av sig själv är visserligen inget nytt däremot omfattningen och tendensen att visa upp vad man gjort hellre än faktiskt göra det.
Jag har ett meddelande till er:

Hej Narcissus 2008!
Samhället är icke centrerat kring dig
Du är inte mer värd än någon annan
Blottande är inte ett steg mot självförverkligande
Giv upp din fåfänga och gör det som du vill
Och inte det som ser häftigt ut på din blogg


Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, narcissism, caravaggio,